frånvaro, samvaro
malta-sverige
Piké: Selected Homme
Jeans: Cheap Monday
Kavaj: Cheap Monday
Skor: Opening Cermony
Körde snabbt ihop ännu en liten outfit i vårt lands kära färger i ära till kvällens möte. Till och med en fotbollsmatch får en att tänka på kläder... Hmm. Jazz-kavajen från Cheap Monday kommer till användning igen och även om jag inte är ett fan av pikén så är det långt bättre än en helgul skjorta för min del.
Ser ut att bli samma lag som sist om inga småskavanker spökar. Inget ont om detta med tanke på lagets insatser mot Ungern. Zlatan bör väl kunna pricka in ett eller två och låt oss även hoppas att Elmander kan göra något, lätt motstånd som Malta behöver han i vart fall för att komma ur torkan.
Den första halvleken i förra mötet med malteserna spelade Sverige uselt och jag misstänker att något liknande kan hända här. Men efter några sega 30-40 minuter kommer det nog lossna. Det blir inga stora siffror, men i alla fall 4-0.
höstfika
Kavaj: Wings+Horns
Skjorta: A.P.C.
Jeans: Our Legacy
Skor: Rokin
dream on
En del i Idolkonceptet är att ge deltagarna en make-over och klä på dem i lite nya paltor. Med TV4:s styling går detta allt som oftast åt skogen och vi har mest fått se pojkbandsfrisyrer med slingor och gelé, kedjor, samt den avskyvärda kombinationen väst och t-shirt. Månne kan man inte förvänta sig mycket mer, men här kommer en Idoloutfit för finalen i lite mer uppstilad version, utan att för den skull överge rockigheten. Den ger lite mer Moneybrother åt Idol.
Skjorta: Gitman Bros.
Kavaj: H&M
Byxor: Hope
Skor: Ted Baker
Mössa: Ellos
sommarminnen
Med något för många skjortknappar uppknäppta än vad som annars är anständigt strosade man fram till någon av glassförsäljarna och beställde två kulor med citron- och svartvinbärssmak. I väntan på middagen satt man i dåligt skydd av ett stråtak på terassen och lät klunkar av Kronenburg svalka strupen.
Skjorta: Rby45rpm
Shorts: MTWTFSS
Solglasögon: Topman
Skor: Los Espadrilles
biobesökare
Skjorta: Rby45rpm
Byxor: H&M
Kavaj: Cheap Monday
Skor: Officine Creative
Lite blandad i pris och kvalitet månne, där skjortan verkligen kostar skjortan. Jag ville dock jaga rätt på ett riktigt snyggt alternativ. Tack till Industribolaget för denna. Med fördel kan man även stoppa in en vinröd bröstnäsduk i kavajfickan för att få en liten extra premiärtouch.
movie week - the sequel
5. Death Proof
True Romance är regisserad av Tony Scott men skriven av Tarantino och har en genial starkaskådespelarinsat från en av mina personliga favoriter Gary Oldman. Därtill ser vi en nedknarkad Brad Pitt, Samuel L. Jackson ånyo, Christopher Walken, Val Kilmer och James Gandolfini som tillsammans bildar en skådespelarensemble att avundas.
fan fick jag
Fan fick jag för det. Ett nedskrivet och på alla sätt tvivelöversvämmat landslag bjöd igår på en av de större kämparinsatser jag sett de senaste åren. Och fan fick jag för Mellberg - kungen på plan igår. Fan fick jag i och för sig inte för Elmander, som månne slet som ett djur men fortfarande tror att man gör mål i målgaveln. Och som tur var fick vi inte se någon Daniel Andersson.
Istället fick vi se ett härligt taggat landslag med tre poäng och inget annat framför ögonen. De kämpade och slet och hade segern inom räckhåll, när den nesliga straffen kom. Därefter trodde jag det, orättvist nog, var kört. Sedan kom FRÄLSNINGEN.
Hur man än diskuterar hans vara eller icke vara i landslaget visade Zlatan än en gång att 92 minuter och 59 sekunder av honom på planen i relativ anonymitet ändå är OK, när han på några sekunder sedan gör sådär. Det var inget Zlatanmål i utförande, men väl så spektakulärt när domaren ska föra visslan till munnen för att blåsa av, när en nation gett upp hoppet om segern... Fan vad jag skrek.
Snart, men inte än, kan det vara läge att läsa Offsides VM 94-special. En insatt, humoristisk och nostalgisk redogörelse över den där sommaren som vi fortfarande återvänder till. Alltid ett nöje att läsa.
läktarklädsel
Som fortsättning, tillika avslutning, på dagens fotbollsentusiasm kommer också en laid-back, ändå stilig och inte minst plånboksvänlig outfit att avnjuta matchen i från läktarplats. Bekvämt tillbakalutad i en plaststol med ena benet lagt över det andra, en plastmugg öl i ena handen med blicken sökande över planen, ständigt redo att flyga upp i luften med ett vrål vid en farlig målchans.
Skjorta: MTWTFSS
Kavaj: MTWTFSS
Jeans: Cheap Monday
Skor: ASOS
Halsduk: H&M
landskamp
Det är Lagerbäck & Co som undvikit att ge landslaget den föryngring och förändring som det så väl behöver. Några nya spelare finns med, men fortfarande envisas man med Daniel Andersson, en totalt målblind Johan Elmander, Olof Mellberg med flera. Det är dags att ge de unga chansen, de som stod för de långt bättre och större prestationerna i U-21-landslaget.
I ära till detta fotbollsspektakel bjuder jag på ett boktips för den sanne anglofilen och fotbollsälskaren: kultklassikern Drömelvan av Petter Karlsson. Elva porträtt av elva klassiska fotbollsspelare, fullspäckad men dråpliga berättelser, månne något överdrivna men inte mindre underhållande beskrivningar och iakttagelser. Det är de forna hjältarnas berättelser; lervällingsbrottarnas, rebellernas, alkoholisternas, de sanna, forna engelska fotbollspelarnas sagor - långt innan pengarna styrde fotbollsscenen. Då fotbollsspelare var långhåriga, ovårdade rockstjärnor, inte parfymmakare och underklädsmodeller.
Roligast är berättelsen om Chelseas virtous Alan Hudson, där det målas upp en bild av en numera alkoholiserad, gråhårig man som säger allt och ingenting om vad som helst, men som en gång slog tunnlar på Beckenbauer. Som drack varje kväll och som fortfarande var på lyset när han kom till morgonträningen.
Petter Karlssons bok är kanske inte den mest välskrivna och nyanserade boken, men det är inte heller dess poäng. Det är en hyllning till fotbollsdåren och till hans hjältar, en insikt om hans dårskap, dumhet och beroende, utan att egentligen ta avstånd från det. På alla sätt en läsvärd bok, vars porträtteringar kan läsas om och om igen då man känner för ett skratt eller två.
movie week
Beställde hem ett antal filmer från CDON.com, eftersom de har ett erbjudande med 3 DVD:er för 99 kr. Titlarna blev Jackie Brown, Thirteen Days, Unforgiven, Donnie Darko, The Usual Suspects samt Dodgeball. Den sista kastade jag in mer eller mindre som en motvikt till den relativt allvarliga tonen hos de övriga filmerna, samt mer för Ben Stillers överdrivna, skrattretande prestation än för filmens annars tveksamma kvalitet. Nedan följer en mängd rader om några av filmerna.
Donnie Darko är ett manus- och filmmässigt mästerverk av Richard Kelly, med Jake Gyllenhaal i en av sina främsta rollprestationer hittills. Gyllenhaal spelar Donnie Darko, en ung och annorlunda kille, som får en uppenbarelse om att jorden ska under om 28 dagar. Han förföljs av en figur i kanindräkt, Frank, som tvingar honom att begå olika brott och tillsammans med honom och flera andra karaktärer i filmen jobbar sin Donnie långsamt fram mot sanningen om de lagar som styr hans liv.
Rollbesättningen innehåller bland annat Jakes syster Maggie Gyllenhaal, Drew Barrymoore samt en Patrick Swayze, annars allt annat en favorit i min bok, i högform som sliskig livscoach. Donnie Darko är en film som sätter fart på både tankar och puls samt tåls att ses om och om igen, varför jag äntligen införskaffade denna minnesvärda film.
Thirteen Days är en dramatisering av Kubakrisen och de tretton dagar då världen stod på randen till ett tredje världskrig och massförstörelse genom kärnvapen. Året är 1962 och John F. Kennedy sitter vid makten. Vid hans sida finns hans rådgivare Kenny O'Donnell och hans bror Robert F. Kennedy. Dessa tre är spelade i tur och ordning av Bruce Greenwood, Kevin Costner och Steven Culp. Greenwood är månne inte porträttlik men gör en gedigen och känslomässigt väl utförd insats som J.F.K. Steven Culp är desto mer lik orginalet och står för en mycket trovärdig porträttering.
Man må också ogilla Kevin Costner efter hans många tvivelaktiga filmval, men i denna typ av filmer går han hem. Costners prestation är månne inte lika stark som i Oliver Stone-klassikern JFK, men faktum kvarstår att han bär upp denna typ av filmer med bravur.
Parallellerna med JFK är fler, i synnerhet regissör Roger Donaldsons val att blanda färg och svartvitt på skärmen. Medan detta var ett stilfullt och effektivt grepp av Oliver Stone i JFK som gav en stor portion realism till filmen, blir det snarare rörigt i Thirteen Days. De autentiska orginalbilderna är relativt få, främst märks några nyhetsinslag från legenden Walter Cronkite samt ett av JFK:s mer berömda tal innan eftertexterna. Trots detta väljer Donaldson att ibland gå över till svartvitt, vilket bara blir ett störande grepp som flyttar koncentrationen från dialogen.
Kubakrisen gör sig i övrigt mycket bra som föremål för en dramatisk thriller och spänningen är på topp under den senare delen av filmen. Åtsidosatt att denna är en tolkning, baserad på intervjuer och återgivelser, tjänar den också som historiskt dokument och kan lära oss om JFK-administrationen och hur nära det verkligen var att världen hamnade i ett potentiellt förödande krig.
Sist men inte minst vill jag anmärka på Greenwoods, Culps och Costners dialekter. Kennedybröderna växte upp i en välmående del av Boston, Massachusetts, varför de har en utpräglad Bostondialekt (något man kan höra bland annat i Kennedys berömda tal). Denna har skådespelarna lagt sig vinn om att återge och trots att jag inte har någon större erfarenhet och kunskap att bedöma utifrån måste jag säga att de utför uppgiften bra. Med kunskapen om Kennedys härkomst inför filmen hjälpte detta att ytterligare höja filmens autencitet.
På det hela taget var detta en mycket underhållande och lärorik film, månne inte i klass med JFK, men trots allt en film värd att ha i hyllan.
Unforgiven, eller De Skoningslösa, vann fyra Oscars 1993. Av dessa kan jag på rak arm bara säga att en verkligen förtjänades. Filmen är en western med en mycket stark rollista, med Clint Eastwood i regissörstolen såväl som i huvudrollen. Han delar filmtiden med bland annat Gene Hackman, Morgan Freeman samt Richard Harris.
Filmen äger främst rum i den lilla staden Big Whiskey, där sheriffen Little Bill (Hackman) styr med järnhand och tvivelaktiga metoder. När en prostituerad blir knivskuren utlyser hon och hennes vänner en belöning på 1000 dollar till den som tar hand om de två cowboys som gjort detta mot henne. William Munny (Eastwood), en kallsinnad massmördare som gått i pension efter sin frus bortgång, får nys om detta och bestämmer sig för att med två andra (däribland Freeman) plocka knivmisshandlarna av pinn och lägga vantarna på belöningen.
Unforgiven leker med rollerna good-guy/bad-guy och sägs vara en stark återgivelse av människans innersta kalla natur - i motsats till andra westernfilmer där rollerna är kristallklara. Allt detta håller jag dock inte med om. Clintan gör förvisso en parodi på flera av sina tidigare karaktärer, men temat vi ser i den här filmen är på intet sätt unikt, utan ses i många andra westerns.
Filmen vann Oscars för bästa regi (Eastwood), bästa film, bästa biroll (Hackman) samt bästa redigering. Främst är det Hackman som förtjänar sin Oscar. Hans porträtt av den sadistiske och hårdföre sheriffen är gripande och känsloframkallande. Månne beror Unforgivens Oscar i kategorin Bästa film snarare på bristande konkurrens än något annat, men vid sida av många andra Oscarvinnare pallar den inte trycket.
Att notera är också en annan mycket stark prestation, av den bortgångne legenden Richard Harris i rollen som den excentriske mördaren English Bob. De få minuter han är på duken är en fröjd att skåda, likaså de repliker han levererar att höra.
