cake or death?

Beställde hem ett antal filmer från CDON.com, eftersom de har ett erbjudande med 3 DVD:er för 99 kr. Titlarna blev Jackie Brown, Thirteen Days, Unforgiven, Donnie Darko, The Usual Suspects samt Dodgeball. Den sista kastade jag in mer eller mindre som en motvikt till den relativt allvarliga tonen hos de övriga filmerna, samt mer för Ben Stillers överdrivna, skrattretande prestation än för filmens annars tveksamma kvalitet. Nedan följer en mängd rader om några av filmerna.

Donnie Darko är ett manus- och filmmässigt mästerverk av Richard Kelly, med Jake Gyllenhaal i en av sina främsta rollprestationer hittills. Gyllenhaal spelar Donnie Darko, en ung och annorlunda kille, som får en uppenbarelse om att jorden ska under om 28 dagar. Han förföljs av en figur i kanindräkt, Frank, som tvingar honom att begå olika brott och tillsammans med honom och flera andra karaktärer i filmen jobbar sin Donnie långsamt fram mot sanningen om de lagar som styr hans liv.

Rollbesättningen innehåller bland annat Jakes syster Maggie Gyllenhaal, Drew Barrymoore samt en Patrick Swayze, annars allt annat en favorit i min bok, i högform som sliskig livscoach. Donnie Darko är en film som sätter fart på både tankar och puls samt tåls att ses om och om igen, varför jag äntligen införskaffade denna minnesvärda film.

Thirteen Days är en dramatisering av Kubakrisen och de tretton dagar då världen stod på randen till ett tredje världskrig och massförstörelse genom kärnvapen. Året är 1962 och John F. Kennedy sitter vid makten. Vid hans sida finns hans rådgivare Kenny O'Donnell och hans bror Robert F. Kennedy. Dessa tre är spelade i tur och ordning av Bruce Greenwood, Kevin Costner och Steven Culp. Greenwood är månne inte porträttlik men gör en gedigen och känslomässigt väl utförd insats som J.F.K. Steven Culp är desto mer lik orginalet och står för en mycket trovärdig porträttering.

Man må också ogilla Kevin Costner efter hans många tvivelaktiga filmval, men i denna typ av filmer går han hem. Costners prestation är månne inte lika stark som i Oliver Stone-klassikern JFK, men faktum kvarstår att han bär upp denna typ av filmer med bravur.

Parallellerna med JFK är fler, i synnerhet regissör Roger Donaldsons val att blanda färg och svartvitt på skärmen. Medan detta var ett stilfullt och effektivt grepp av Oliver Stone i JFK som gav en stor portion realism till filmen, blir det snarare rörigt i Thirteen Days. De autentiska orginalbilderna är relativt få, främst märks några nyhetsinslag från legenden Walter Cronkite samt ett av JFK:s mer berömda tal innan eftertexterna. Trots detta väljer Donaldson att ibland gå över till svartvitt, vilket bara blir ett störande grepp som flyttar koncentrationen från dialogen.

Kubakrisen gör sig i övrigt mycket bra som föremål för en dramatisk thriller och spänningen är på topp under den senare delen av filmen. Åtsidosatt att denna är en tolkning, baserad på intervjuer och återgivelser, tjänar den också som historiskt dokument och kan lära oss om JFK-administrationen och hur nära det verkligen var att världen hamnade i ett potentiellt förödande krig.

Sist men inte minst vill jag anmärka på Greenwoods, Culps och Costners dialekter. Kennedybröderna växte upp i en välmående del av Boston, Massachusetts, varför de har en utpräglad Bostondialekt (något man kan höra bland annat i Kennedys berömda tal). Denna har skådespelarna lagt sig vinn om att återge och trots att jag inte har någon större erfarenhet och kunskap att bedöma utifrån måste jag säga att de utför uppgiften bra. Med kunskapen om Kennedys härkomst inför filmen hjälpte detta att ytterligare höja filmens autencitet.

På det hela taget var detta en mycket underhållande och lärorik film, månne inte i klass med JFK, men trots allt en film värd att ha i hyllan.

Unforgiven, eller De Skoningslösa, vann fyra Oscars 1993. Av dessa kan jag på rak arm bara säga att en verkligen förtjänades. Filmen är en western med en mycket stark rollista, med Clint Eastwood i regissörstolen såväl som i huvudrollen. Han delar filmtiden med bland annat Gene Hackman, Morgan Freeman samt Richard Harris.

Filmen äger främst rum i den lilla staden Big Whiskey, där sheriffen Little Bill (Hackman) styr med järnhand och tvivelaktiga metoder. När en prostituerad blir knivskuren utlyser hon och hennes vänner en belöning på 1000 dollar till den som tar hand om de två cowboys som gjort detta mot henne. William Munny (Eastwood), en kallsinnad massmördare som gått i pension efter sin frus bortgång, får nys om detta och bestämmer sig för att med två andra (däribland Freeman) plocka knivmisshandlarna av pinn och lägga vantarna på belöningen.

Unforgiven leker med rollerna good-guy/bad-guy och sägs vara en stark återgivelse av människans innersta kalla natur - i motsats till andra westernfilmer där rollerna är kristallklara. Allt detta håller jag dock inte med om. Clintan gör förvisso en parodi på flera av sina tidigare karaktärer, men temat vi ser i den här filmen är på intet sätt unikt, utan ses i många andra westerns.

Filmen vann Oscars för bästa regi (Eastwood), bästa film, bästa biroll (Hackman) samt bästa redigering. Främst är det Hackman som förtjänar sin Oscar. Hans porträtt av den sadistiske och hårdföre sheriffen är gripande och känsloframkallande. Månne beror Unforgivens Oscar i kategorin Bästa film snarare på bristande konkurrens än något annat, men vid sida av många andra Oscarvinnare pallar den inte trycket.

Att notera är också en annan mycket stark prestation, av den bortgångne legenden Richard Harris i rollen som den excentriske mördaren English Bob. De få minuter han är på duken är en fröjd att skåda, likaså de repliker han levererar att höra.