cake or death?

Så det är alltså dags för VM-kvalmatch nummer två ikväll. Press på Sverige att kamma hem tre poäng och dryga ut sitt målfacit ordentligt. Maltamötet kan inte sägas vara det viktigaste mötet kvar att spela, men faktum kvarstår att det behövs så många vinster som det går under de kvarstående matcherna. Inte sjabbla ikväll, Sverige!

 

Piké: Selected Homme

Jeans: Cheap Monday

Kavaj: Cheap Monday

Skor: Opening Cermony

Körde snabbt ihop ännu en liten outfit i vårt lands kära färger i ära till kvällens möte. Till och med en fotbollsmatch får en att tänka på kläder... Hmm. Jazz-kavajen från Cheap Monday kommer till användning igen och även om jag inte är ett fan av pikén så är det långt bättre än en helgul skjorta för min del.

Ser ut att bli samma lag som sist om inga småskavanker spökar. Inget ont om detta med tanke på lagets insatser mot Ungern. Zlatan bör väl kunna pricka in ett eller två och låt oss även hoppas att Elmander kan göra något, lätt motstånd som Malta behöver han i vart fall för att komma ur torkan.

Den första halvleken i förra mötet med malteserna spelade Sverige uselt och jag misstänker att något liknande kan hända här. Men efter några sega 30-40 minuter kommer det nog lossna. Det blir inga stora siffror, men i alla fall 4-0.

Fan fick jag för det. Ett nedskrivet och på alla sätt tvivelöversvämmat landslag bjöd igår på en av de större kämparinsatser jag sett de senaste åren. Och fan fick jag för Mellberg - kungen på plan igår. Fan fick jag i och för sig inte för Elmander, som månne slet som ett djur men fortfarande tror att man gör mål i målgaveln. Och som tur var fick vi inte se någon Daniel Andersson.

Istället fick vi se ett härligt taggat landslag med tre poäng och inget annat framför ögonen. De kämpade och slet och hade segern inom räckhåll, när den nesliga straffen kom. Därefter trodde jag det, orättvist nog, var kört. Sedan kom FRÄLSNINGEN.

Hur man än diskuterar hans vara eller icke vara i landslaget visade Zlatan än en gång att 92 minuter och 59 sekunder av honom på planen i relativ anonymitet ändå är OK, när han på några sekunder sedan gör sådär. Det var inget Zlatanmål i utförande, men väl så spektakulärt när domaren ska föra visslan till munnen för att blåsa av, när en nation gett upp hoppet om segern... Fan vad jag skrek.

Snart, men inte än, kan det vara läge att läsa Offsides VM 94-special. En insatt, humoristisk och nostalgisk redogörelse över den där sommaren som vi fortfarande återvänder till. Alltid ett nöje att läsa.

Ikväll är det landskampsdags. Sverige-Ungern, en måste match för de gulblå om de ska ha en rimlig chans att kvalificera sig för VM. Frågan är vilket landslaget egentligen skulle må bäst av i längden. Lars Lagerbäck och Roland Andersson är inte en kombination som går hem i min bok - två stycken tråkiga, stela trädstammar, utanför såväl som på planen. Det finns inte den blekaste skugga av utveckling eller nytänkande. Det svenska landslagets problem är i grund och botten rotade i tränarduon.

Det är Lagerbäck & Co som undvikit att ge landslaget den föryngring och förändring som det så väl behöver. Några nya spelare finns med, men fortfarande envisas man med Daniel Andersson, en totalt målblind Johan Elmander, Olof Mellberg med flera. Det är dags att ge de unga chansen, de som stod för de långt bättre och större prestationerna i U-21-landslaget.

I ära till detta fotbollsspektakel bjuder jag på ett boktips för den sanne anglofilen och fotbollsälskaren: kultklassikern Drömelvan av Petter Karlsson. Elva porträtt av elva klassiska fotbollsspelare, fullspäckad men dråpliga berättelser, månne något överdrivna men inte mindre underhållande beskrivningar och iakttagelser. Det är de forna hjältarnas berättelser; lervällingsbrottarnas, rebellernas, alkoholisternas, de sanna, forna engelska fotbollspelarnas sagor - långt innan pengarna styrde fotbollsscenen. Då fotbollsspelare var långhåriga, ovårdade rockstjärnor, inte parfymmakare och underklädsmodeller.

Roligast är berättelsen om Chelseas virtous Alan Hudson, där det målas upp en bild av en numera alkoholiserad, gråhårig man som säger allt och ingenting om vad som helst, men som en gång slog tunnlar på Beckenbauer. Som drack varje kväll och som fortfarande var på lyset när han kom till morgonträningen.

Petter Karlssons bok är kanske inte den mest välskrivna och nyanserade boken, men det är inte heller dess poäng. Det är en hyllning till fotbollsdåren och till hans hjältar, en insikt om hans dårskap, dumhet och beroende, utan att egentligen ta avstånd från det. På alla sätt en läsvärd bok, vars porträtteringar kan läsas om och om igen då man känner för ett skratt eller två.